En slynas bekännelser

Jag har tio regler att följa+ sunt förnuft och såklart vanliga monogama "par-regler". Min regellista har tagit ett tag att utforma och vi är bara inne på första versionen. Igår gick vi dock igenom listan och checkade av vilka jag brutit mot den senaste tiden. Ett regelbrott är tio piskrapp. Vi kom fram till 90 piskrapp. Då skall det tilläggas att ett par av regelbrotten har halverat straff pga förmildrande omständigheter (dödsfall i släkten+ haft familjen runt sig i ett par veckor). Eftersom jag inte kunde sova inatt så satt jag vid datorn och råkade bryta mot en regel till, men jag kom på mig själv och rätta mig, men, det är fortfarande ett regelbrott.

100 piskrapp i straff alltså. Då min smärttröskel inte är speciellt hög så kommer dom antagligen att delas upp då jag helt enkelt inte skulle klara av så många rapp på samma gång.

Jag gillar att bli smiskad, men jag tror inte att det är smärtan i sig jag tänder på. Snarare den psykiska makten det innebär att bli straffad genom smärta. Jag gillar smärta, jag gillar när det känns- till en viss del. Jag är egentligen livrädd för smärta och en av mina stora rädslor är att axeln ska hoppa ur led eller något sådant. Men jag gillar att pressa mig själv, jag gillar att han kan utsätta mig för något läskigt och obehagligt och hela tiden tänja lite, lite på gränsen.

Min uthållighet vad gäller smärta måste hela tiden arbetas på. Om jag inte utsätts för det på någon vecka så måste vi nästan börja om igen. Därför blir jag inte bara smiskad som straff, utan helt enkelt i "underhållssyfte" också, dock inte lika hårt då.

Jag gillar att ha regler att följa. Det var jag som tog upp det. Men man måste leva med dom en tid för att inse vad som fungerar i vardagen, vad som måste omformuleras eller kanske helt enkelt tas bort. Vi ska nog formulera om några regler lite, men överlag så är jag nöjd med dom. Det är ingenting som är omöjligt eller speciellt jobbigt att följa, men jag är ganska glömsk av mig vilket gör att jag ställer till det för mig. Jag gillar nog att bli straffad ibland. Jag gillar att bli påmind om vad som gäller. Jag gillar att det är han som bestämmer och formar mig lite så som han vill, utan att för den sakens skull ta bort den jag är. Jag vill inte brytas ner helt och tas ifrån min personlighet. Jag vill fortfarande vara jag, en egen person med egna åsikter. Att han kan välja att strunta i mina åsikter om han har ett gott skäl har jag ingenting emot, då han ser saker ur ett annat perspektiv och alltid försöker se till mitt, och vårt, bästa. Det ser jag inte alltid själv ibland.

Att han har rätten att bestämma betyder absolut inte att jag kan släppa ansvaret för mig som person. Jag är fortfarande ansvarig för mig själv och att se till att göra mitt bästa. Jag får ta egna beslut och självklart alltid framföra min åsikt. Ibland är min åsikt bara inte det bästa för stunden. Det är han som har ett större ansvar när det gäller att avgöra vad som är bäst. Men såklart kan han ju alltid rådfråga mig ;) Vi är ju faktiskt två i det här förhållandet, bara på ett litet speciellt sätt.