En slynas bekännelser

Detta diskuteras oerhört mycket, om att psykisk ohälsa skulle vara överrepresenterat bland undergivna, framförallt kvinnor, verkar det syftas på. Citerar vad jag skrev på ett forum (med max 2000 tecken, jag kan skriva hur mycket som helst).

Jag måste ju då erkänna att jag har mina diagnoser, men dom dagar jag känner av det så är vi som vilket "normalt" par som helst. Vi är väldigt noga med att, även om han kanske bara haft en dålig dag på jobbet, så gör vi ingenting som i slutändan går ut över mig. Båda ska må bra osv. Maktförskjutning har vi ju dock 24/7 i vårat förhållande, inte så att jag inte har någon talan eller så, men det finns där hela tiden. Han har makten att göra vad han vill, oavsett hur jag mår, men det är ju det som är grejen? Att han vet så väl hur jag mår och att han aldrig skulle göra något för att få mig att må dåligt.

BDSM är ju inte att få den undergivna att må dåligt och gå omkring och ha ont hela tiden. Just s/M som är den stora delen i vårat förhållande handlar ju om att båda ska må bra.
JAG har aldrig lärt mig så mycket om mig själv, min kropp och hur jag reagerar på viss stimulans, verbal lr fysisk, som jag gör nu. Detta har enbart varit bra för mig och fått mig trygg, stabil och stark.

Skriver antagligen ett längre inlägg i morgon, idag får ni nöja er med detta. Kom hem ifrån semestern idag och det känns i kroppen. Btw, måste jag berätta, angående absolut ingenting som har med denna blogg att göra: Jag har äntligen fått se vilda björnar *lycklig*. Dom hade visserligen varit på en viss åker flera kvällar i rad, så det var relativt säkert att dom skulle komma i fredags också. Tillslut kom dom ut och jag är helt salig. Det tog bara 23år för mig att få se vilda björnar. Då fick jag dessutom se fyra på en gång. En hona med två ungar och senare kom även hanen och joinade familjen ute på sädesåkern.